Har även testat den nya Gott & Blandat-påsen Fruktsallad, som var helt okej faktiskt, snålt dock när de bara hade en ananasgodis i påsen jag köpte (jag som ÄLSKAR ananas! Och det finns inte mycket godis med smak av ananas, så det är riktigt deprimerande!), men helt okej i alla fall! :)
Får 4 av 5!

Hela förra veckan var jag sjuk, men i fredags var det en del bättre i alla fall. Jag hostade och så, men annars var det okej.
Jag och M handlade på systemet inför lördagen och shoppade en del, så jag köpte dessa på Nille:

I fredags var det också endast 3 veckor kvar till Iron Maiden! Är så sjukt taggad på att se dom live!

Sen kl 19 åkte vi till N3 i Trollhättan och kollade på min kompis Aran från Göteborg som rappar! Fick se honom rappa för första gången live, annars har jag bara träffat honom ett par gånger, men aldrig på scen förrän nu.

Annars tog vi det lugnt på fredag kväll, vi käkade på Max innan vi åkte hem.

I lördags åkte jag och M upp till Åmål för att lyssna på blues och träffa 2 av hans närmaste vänner som jag också har börjat lära känna.
Det var riktigt trevligt, och fick se en kille från Åmål som trummar som är en av de bästa trummisarna i världen! Helt sjukt att han kommer ifrån Åmål!

Det blev en del alkohol i lördags också, haha! Men det var riktigt roligt!

I söndags tog vi det bara lugnt, åkte hem ifrån Åmål och gick sen och la oss efter några timmar.

Idag var jag tillbaka på praktiken efter att ha varit sjuk en vecka, och det känns helt okej, även om jag är lite hostig och snuvig fortfarande.
Håller på att planera semestern för fullt tillsammans med M också, så det blir riktigt kul! Det börjar vecka 24 den 17 juni med Iron Maiden och slutar mellan 6-10 juli vecka 27 med Åmåls Bluesfestival, och där emellan allt möjligt roligt! Ser verkligen fram emot denna semestern, även om det är riktigt mycket pengar som ryker och mycket planering, men allt kommer att bli så otroligt kul! Mer information kommer senare! :D

Jag tänkte att detta inlägg skulle handla om HBTQ och dess innebörd, och vad det betyder för mig. 

Jag har alltid, så länge jag kan minnas sen dagis, känt att jag dras till både tjejer och killar, så när jag var 13 kom jag ut som bisexuell. 

Ordet bisexuell (förkortningen bi) fick jag för första gången höra när jag var ca 11-12, och då kändes det inte lika accepterande att komma ut som det - att man gillar båda. 

På den senaste tiden har jag dock börjat tänka efter lite.. 

Det finns en viss norm för vad som är manligt och kvinnligt - för de biologiska och juridiska könen, men när jag tänker efter har jag inte passat in i normen för en kvinna/tjej. Åtminstone inte helt och hållet. Jag har nog ärligt talat inte gjort det sen jag var liten överhuvudtaget, när jag tänker efter. Hade jag passat in helt eller för det mesta i normen för en kvinna/tjej hade jag förmodligen kallat mig för cisperson - som betyder på samma sida. Det är ett relativt nytt begrepp som används just för de som känner att de passar in i normen för kvinna respektive man. 

Det jag har börjat fundera på och tänka efter är om jag verkligen är bisexuell och identifierar mig som en kvinna..

För det finns ju fler könsidentiteter och läggningar.

Det jag har funderat på om jag är, är queer - dvs en person som inte vill tillhöra ett visst kön eller sexuell läggning, och pansexuell - dvs en person vars sexuella läggning inte bestäms av könen för fem öre, utan där själva personen på insidan räknas, inte hur de ser ut eller biologiskt/juridiskt kön. 

Queer har flera beskrivningar, men kortfattat är queer ett ord som beskriver en själv, oavsett hur man beskriver det. Det kan betyda olika för olika personer.  

Annars är queer ett sätt att visa att man tycker att heterosexualitet inte ska vara ett ideal i samhället, eller att tjejer och killar inte måste vara på olika sätt. (Källa: umo.se)

Queer stämmer in väldigt mycket på mig faktiskt, ärligt talat. För i vissa svängar har jag liksom känt mig som varken eller. 

Pansexuell är en lite mer utvecklad "version" (hur man nu ska kunna beskriva det) av bisexuell, bortsett från att är man bisexuell ser man så gott som bara 2 kön - män och kvinnor, och är man pansexuell räknas alla kön och icke-binära kön med, eftersom då är inte könet det aktuella, utan man faller för personen i fråga, personligheten. Och även det stämmer in väldigt mycket på mig, för jag faller för personen och personligheten mestadels och lägger könet, utseendet osv i andra hand. Lägger inte så mycket energi för att direkt bry mig något större hur partnern identifierar sig som (jag bryr mig, men, förstå mig på rätt sätt hur jag menar), för det spelar liksom ingen större roll för mig. 

Jag gick med för ca 1,5-2 år i en Facebook-grupp som heter Gay Of Sweden - en grupp för HBTQ-personer. Under dessa åren har jag fått höra fler historier och fler könsidentiteter och läggningar än vad jag kan räkna på fingrarna.. Jag har ju vetat ett bra tag att det finns många könsidentiteter, läggningar och uttryck, vissa nyare än andra, men att flera skulle stämma in på mig trodde jag nog aldrig. 

Cisperson och queer är de nyaste orden för mig, så jag försöker placera dem rätt innan jag skulle kunna kalla mig själv för queer, även fast jag känner att jag så gott som skulle kunna göra det redan nu.. 

En person på Gay Of Sweden hade delat ett videoklipp från Youtube med en grupp som kallar sig för Sthlm Panda, där 2 killar gick på en arbetsintervju hos samma arbetsgivare, en äldre man på ca 45-50 år, där den ena av dem var gay och den andra var heterosexuell, och, ja, hur det gick kan ni kolla på klippet nedan: 

Ta er gärna en titt och kolla på klippet på ca 4 min. 

Vad jag har att säga om det är att den sexuella läggningen eller könet ska inte behöva spela någon roll för ett arbete. Det som spelar någon roll är vad som står i ditt CV och personliga brev, erfarenheter i arbetslivet osv. 

Man ska heller inte för en arbetsintervju behöva vara rädd som HBTQ-person att öppna sig om sin läggning som killen i videon gör, för det ska inte spela någon roll, för det är inte det som avgör vem som är bäst lämpad för yrket eller inte. 

Jag kan förstå äldre människor som har problem med HBTQ, eftersom det var inte acceptabelt på deras tid när de var i sina ungdoms år. Det var heller inte lika vanligt. Jag menar, allt fler personer i vårt avlånga land kommer ut ur garderoben nu under 2010-talet, fler än vad vi kan räkna. Gay Of Sweden på Facebook innehåller just nu i skrivande stund 6675 personer, och det är bara en bråkdel av vad som finns i detta land. Det kanske inte alltid är lätt för äldre människor i den äldre generationen att förstå och acceptera, men det viktigaste är att RESPEKTERA att det faktiskt finns, och att man inte ska bli petad på grund av det, eftersom det är såpass vanligt. 

Det är alltid viktigt att respektera varandras könsidentiteter, läggningar och könsuttryck. Det är lika viktigt som att respektera allt annat hos en person. 

Jag har en hel del vänner som identifierar sig som det ena och det andra, både sina sexuella läggningar, könsidentiteter och könsuttryck. Och jag har alltid respekterat dem för de dem är. Och det tycker jag att andra ska göra också. Ta en titt runt omkring er och upptäck hur många det egentligen är omkring just er som bryter heteronormen. Det är förmodligen fler än vad ni tror.

Sist men inte minst reflekterar jag över om jag skulle identifiera mig som queer på grund av mitt könsuttryck. 

Mitt könsuttryck har inte alltid varit åt det kvinnliga hållet, enligt heteronormen för en kvinna. Där har jag också nästan mestadels stått och pekat åt annat håll än det kvinnliga eller manliga. Under hela mitt liv. Ta bara en sån enkel grej som när jag föddes. Både mamma och pappa ville ha en son, men de fick 2 döttrar - mig och min lillasyster. Och när jag föddes valde mamma mellan att inreda barnkammaren med rosa för en flicka eller blått för en pojke, men hon valde grönt, som bröt mot precis allt, framför allt heteronormen som annars hade sagt precis så - blått för pojkar och rosa för flickor. Så jag har växt upp med grönt som favoritfärg, rosa och blått kom allt eftersom, men annars har jag alltid älskat grönt sen vaggan i sängkammaren. 

Samma med smink, eftersom den kvinnliga heteronormen säger att man bör sminka sig som kvinna, men det behöver man ju inte. Jag sminkar mig ytterst sällan, kanske också för att jag inte har energin att göra det heller, men ah, jag hoppas att ni förstår vad jag menar.

Slutligen vill jag nog bara säga att ju mer jag läser om det och skriver om det, desto mer börjar jag bli säker på att jag skulle vilja könsidentifiera mig som queer, och pansexuell.

Så..

Jag antar att från och med nu går jag ut med att jag är queer och pansexuell. 

Jag vill verkligen att ni som inte respekterar eller accepterar HBTQ att öppna upp era hjärtan för världen, och se hur samhället förändras, och att det blir allt mer vanligt. 

Och till alla er HBTQ-personer - Stå på er! Våga ta för er och visa att ni är den ni är! Var stolta över er själva! Visa andra att ni är precis lika mänskliga som alla andra! Håll ihop, som en familj, för det är det vi är! En familj som vågar stå emot heteronormen och normer och allt! Vi sticker ut - vi är unika!  

Efter ett lite deppigt inlägg kommer ett positivt inlägg! 

Som jag nämnde igår så har så gott som hela 2000-talet fram tills i år varit riktigt hemskt.. 

Men, i år känner jag mig starkare än någonsin! 

I år känner jag att det är MITT år, året då jag på riktigt börjar ett bättre liv, där allt vänder. 

Visst, det är fortfarande motgångar då och då, även just nu, men jag har lärt mig att ta itu med allt bit för bit och ta det dag för dag. Jag blir inte lika krossad nu som jag har blivit tidigare när något tynger mig eller när något hemskt sker. 

Jag skulle vilja dela med mig av min starka känsla till alla er där ute som har haft det tufft och känt att hoppet varit ute - hoppet är definitivt inte ute! Ni är starkare än vad ni tror! 

Vissa saker kan ta en längre tid att bearbeta och vissa saker kan man fortfarande påverkas av i framtiden, men det finns hjälp att få! Det gäller bara att hitta de rätta personerna att prata med. Vänner, om inte annat, ska kunna ställa upp och lyssna och stötta om ni inte vågar tala ut för någon vuxen eller förälder eller annat. Man hittar alltid någon man kan prata med, och jag skulle vilja säga att jag vill hjälpa barn och ungdomar som inte mår bra att komma på bättre tankar och fortsätta livet. Så tveka inte att höra av er till mig :) 

Ni är som sagt starkare än vad ni tror, det gäller bara att hitta den inre styrkan och kraften att orka fortsätta! 

Ge aldrig upp    

Jag har under den senaste tiden fått lite inspiration och tankar om att berätta lite för er om mitt liv och min uppväxt.. Kan kanske inte berätta om allt öppet, men en hel del. 

Jag vet att många kommer att ha svårt att tro på det jag skriver längre ner (det är ett långt inlägg), men allt är 110% sant.

Så.. Vart ska man börja? 

Det finns väldigt många som bara vet en liten bråkdel av mig eller min uppväxt, eller mitt liv för den delen. 

Inte ens mina närmsta eller bästa vänner vet särskilt mycket. 

Men för mig gör det inget. 

För mig har alltid vännerna stått intill mig som stöttepelare ändå, ovetandes av vad jag har dolt bakom min mask, mitt leende och dörrarna in till mitt hem.. 

Jag skulle vilja tacka några av er, berätta hur mycket ni har betytt för mig genom mitt liv. För det betyder mer än vad ni kan ana att ni har stått intill mig så länge, trots att jag har varit annorlunda och haft min tunga börda. Det har alltid lättat för mig att kunna umgås med er, oavsett om vi har någon kontakt idag överhuvudtaget eller inte. Tyvärr har jag tappat kontakt med väldigt många, men ni har varit en del av mig på min resa genom mina tuffaste år, och fortsätter vara en del av mig på resan mot framtiden, i mina tankar och mitt minne. 

Men skulle vilja tacka de allra viktigaste som har stått mig närmast mer personligt: 

- Ted, min bästa killkompis, först och främst vill jag tacka dig, för att ha stått vid min sida i 10 år, även om det är via nätet, och trots allt har vi lyckats träffas en gång i verkligheten 2015, och det blir allt fler gånger. Jag har alltid kunnat vända mig till dig när jag inte har mått bra, och du var den första som fick veta en hel del saker, så du vet ärligt talat mest om mitt liv av alla nära vänner jag har och har haft. Tack finaste du <3 

- Alexandra, har känt dig sen dagis, vi har haft så sjuka stunder och minnen, du var den som väckte min spontana sida till liv, och det betyder mer för mig än vad du anar, så mycket vi har gjort och gått igenom, och du har alltid kunnat ha min axel att gråta på, precis som du har gjort när vi var mindre. Jag vet långt ifrån allt du har gått igenom heller, men jag vet en del, men jag finns fortfarande här om du behöver mig, det vet du, du är en av de starkaste jag känner <3 Tack så sjukt mycket för alla minnen vi har fått tillsammans, det bär jag med mig genom resten av mitt liv <3 

- Pamela, sen sjuan har vi varit bästa vänner, och trots att vi har glidit isär en del så finns du självklart kvar i mina minnen och tankar för evigt. Minns så väl den första dagen jag träffade dig, halva femte klass hade gått, jag såg dig direkt, såg dig för den du var och jag såg direkt att vi skulle få en riktigt stark vänskap. Vi delar en hel del minnen, och mer vill jag att det ska bli, oavsett hur svårt det är, så ska vi lyckas, för ingenting är omöjligt. Jag känner till en del av det du har gått igenom, och även om jag inte vet hur allt känns så kan jag tänka mig det, och jag vet att det är tufft, men trots det så vill jag att du ska veta att du har mitt fulla stöd ändå, och jag vill att du ska veta att du är en av de absolut starkaste jag känner, och jag vet att du kan klara allt <3 Tack så otroligt mycket för alla minnen vi har fått dela tillsammans, det betyder verkligen otroligt mycket, och jag kommer att bära med mig våra minnen föralltid <3 

Det finns fler jag vill tacka enskilt och personligt, men känslorna tar övertag.. Vill bara att ni, och alla andra vänner jag har lärt känna genom livet ska veta att just ni har funnits vid min sida betyder mer än vad ni kan ana. Nu kommer ni så småningom allt eftersom få veta vad som har dolts bakom min mask. 

Trots att ni inte har vetat så särskilt mycket har jag i stället byggt upp en mask och lärt mig att dölja det för att hjälpa er i stället, eftersom jag bryr mig mer om andra än vad jag bryr mig om mig själv, även om det känns skönt även för mig att lätta mitt hjärta. 
Jag har känt att det inte har funnits särskilt många som har lyssnat på mig eller hur jag har mått och så vidare, därför har jag hellre lyssnat på vad ni har haft att säga om hur ni har mått. Och på grund av att jag har känt så så har jag helt enkelt lärt mig att dölja det som tynger mig mest. 

Under så gott som hela 2000-talet, förutom stunderna med mina vänner och få andra roliga händelser ända fram tills i år, 2016, så har jag mått skit. Hemskt. Just på grund av framför allt uppväxten och mellan jag var ca 5 till 15, som var de allra värsta åren. 

Kortfattat har jag gått igenom vissa saker som inget barn ska behöva uppleva.. Gjort saker som inget barn ska behöva göra heller.. 

När jag gick i lågstadiet och mellanstadiet var jag en riktig vilde, mestadels.. Bråkade med allt och alla.. Lärare, skolkurator, skolsyster, hamnade till och med hos rektorn några gånger.. Det är svårt att tro idag, eftersom jag mestadels är relativt lugn och glad för det mesta. 

Jag slogs, jag skulle kunna jämföra mig med att jag var lika vild som en del killar som gick i skolan som lärarna hade problem med. Så jag var med andra ord ett riktigt problembarn.. Att som tjej få känslan av att vara lika vild som killarna, som var både äldre och större än mig, som också slogs lite grann, och jämföra mig med dom, känns riktigt illa.. 

Jag slog lärare, dom drog tag i mig, försökte få mig att lugna mig, jag var helt hysterisk, viftade med armar och ben omkring mig, skrek åt lärarna att dom skulle dö, skrek att "jag ska döda dig en vacker dag".. Vet inte ens hur många lärare jag kan räkna upp som jag har bråkat med eller skrikit åt, men jag kan i alla fall inte räkna dem på alla mina fingrar, för det är mer än så.. Jag hatade lärare på den tiden.. Idag sitter jag bara och ångrar det.. 

Det kändes som att jag var den enda tjejen på skolan som lärarna hade problem med.. 

Jag har ingen aning om någon av mina vänner ens lade märke till hur jag betedde mig på den tiden, så jag skäms verkligen för mitt dåvarande beteende..

Och detta skedde nog så gott som varannan vecka under ett x antal år av de 6 första åren i skolan.. Så det blev min vardag i skolan mer eller mindre..  

Om jag hade en chans att få träffa lärarna igen som jag har slagit och bråkat med hade jag bett om ursäkt, även om det är oförlåtligt. Jag kan ju säga så mycket som så att jag knappt har sett dom sen jag gick i sexan, vilket är nu 8 år sen. 

Orkar inte skriva så mycket mer just nu eftersom känslorna tar övertag, men vill bara säga att var snäll mot era medmänniskor och ta hand om varandra, ställ upp för era vänner, lyssna på varandra, ge ett stöd till varandra, för det är viktigt  

Hej kära läsare! 

Jag ber om ursäkt för att jag inte har bloggat något på lite mer än 2 månader, men det har hänt en hel del, och har heller inte mått särskilt bra under den tiden.. 

Men jag ska försöka berätta kortfattat lite av vad jag har gjort, och sen visa det i bilder i stället för att göra världens längsta inlägg. Det blir ett riktigt långt inlägg delvis på grund av bilderna, men ska försöka hålla mig till så lite text som möjligt. 

I mars hände inte så mycket, fikade lite med kompisar på Espresso House, mådde lite dåligt på grund av förhållandet som kanske inte var det bästa, spenderade tid i Åmål och inte så mycket mer speciellt. Började en praktik som måltidsbiträde på en förskola i Grästorp, där mina främsta arbetsuppgifter är att torka bord och stolar och sopa golvet efter att barnen har ätit, och sen 14 mars har jag haft praktik där. 

Sen var jag på ishockey i Karlstad med pappa, hans tjej och min lillasyster.  

I april var det vårmarknad i Åmål, och hittade lite fint!

Annars i april var jag sjuk, fick halsinfektion och fick ögoninfektion strax efter det.. Riktigt jobbigt och tufft! Men jag repade mig på ca 1,5 vecka! Men jag var sjuk i halsinfektion hela påsken, så det var som sagt tufft. Mitt förhållande med C tog slut i början av april efter 6 månader, men det var det bästa för oss båda. 

Sen repade jag mig rätt snabbt igen. Provade lite nytt jag såg på Pressbyrån i Lidköping när jag var där med en vän. 

Skitgott verkligen! 

Sen var jag i Åmål helgen därpå, och smakade på nya chips och kakor, kolla in! 

 

Nya Ballerina Dubbelicious med apelsinsmak och Pringles som smakar som Tortillas-chips, med smak av gräddfil! Jättegoda båda två faktiskt! 

Sen har jag smakat på lite annat gott under maj! 

Första gången jag smakar på Malibu kokosrom! Och den var underbar! Jag älskar den verkligen! 

Sen har det varit lite släktkalas och lite smått och gott. 

29 april råkade jag för första gången ut för en sprucken mobilskärm på iPhone! Hur jag lyckades vet jag dock inte, bara råkade tappa greppet om den när den befann sig ca 20 cm från asfalten när jag skulle fota mina nya Dr Martens-kängor! 

Har dock ingen bild på den spruckna skärmen, men det är första gången som iPhone-ägare på 3,5 år som jag lyckas spräcka skärmen, helt otroligt! 

Sen har jag käkat lite gott under den senaste månaden och smakat på ytterligare en alkoholbaserad dryck (en riktigt god cider!)

Sen är min sista nyhet att jag har börjat träffa en ny underbar kille ^^ 

Han är från Åmål precis som jag, och bor nu i precis samma område utanför Grästorp som jag! Allså hur stor är den chansen?! ^^ Hur stor är chansen att man då träffas via en dejtingsajt (Tinder)? ^^ Vi har fortfarande svårt att smälta det båda två, eftersom vi till och med upptäckte att vi har gått på samma skola i ett helt år, utan att ha sett varandra! Och nu har vi spenderat så gott som all vår lediga tid (åtminstone varje eftermiddag, och så gott som varje natt) under en hel månad ^^ 

Nu ska jag försöka uppdatera bloggen lite oftare igen! Och ska försöka jobba på en ny header som förhoppningsvis är klar till nästa vecka! :)

Kram på er alla!