Som rubriken lyder ska jag byta efternamn! Så otroligt coolt och faktiskt så skönt! Äntligen bli av med det superduperlånga, tråkiga och vanliga -sonefternamnet!
Det är ju en process såklart att byta efternamn överallt, men det kommer att gå bra till slut :)
Jag kommer att byta till mammas efternamn, som faktiskt bara hon och några av hennes släktingar har i hela Sverige, vilket är så coolt och unikt! :D
Min lillasyster är också på väg att byta efternamn till mammas, så det kommer att vara så unikt att vara de enda i Sverige med just våra kombinationer av för- och efternamn!
Det kommer att bli så häftigt och unikt som sagt! :D
Efternamnet är Randowo, så jag kommer bli den enda i Sverige med just namnet Linda Randowo ^^

Har inte skickat in papperet med ansökan till Skatteverket än, men jag kommer att göra det snart :)

Ska försöka att vänja mig med det nya efternamnet redan innan jag byter såklart, så att man är förberedd när det väll sker, och sen får man öva på ny underteckning/underskrift också ^^ Men det kommer att bli så sjukt bra och unikt när det väl är genomfört! :D Är så taggad på detta!

XOXOXO
LindisPindis

7 år.. exakt 7 hela år har gått idag sen jag flyttade från Åmål och mer eller mindre lämnade det bakom mig.. helt sjukt vad tiden har gått fort, och ännu mer sjukt hur mycket som har hänt sen dess..

När jag lämnade Åmål var jag 14,5 år. En omogen osäker tjej som inte riktigt visste vart hon stod på jorden.. saknade alla sina vänner i hemstaden, och började på ny kula.. ny miljö, nytt hem, ny skola, nya lärare och klasskamrater - ett helt nytt liv.. ett helt nytt liv som jag verkligen inte ville börja med.. Hade inget alls kvar kändes det som, mer än minnen.. fick jobba upp alla betyg igen.. försöka lära känna alla runt omkring mig för att lyckas skapa någon form av vänskapsrelation under nionde klass, den enda årskursen i grundskolan på ny ort..
Skolbuss till skolan var också helt nytt. Hade alltid haft antingen pappa som är taxichaufför som kunde skjutsa en till skolan, eller så hade man såpass nära att man gick till skolan, högst 3 km hade jag innan, och nu plötsligt 1,5 mil..
Jag skapade faktiskt åtminstone en vänskapsrelation med en tjej i min klass som jag fortfarande har kontakt med än idag, så helt sjukt att 7 år har gått som vänner!
Sen träffade jag 2 vänner som jag kände över nätet tidigare som jag aldrig hade träffat förut, och vi har också fortfarande kontakt än idag! :)

Året därpå blev ju lite enklare i alla fall - gymnasiet.
Där ALLA började på ny kula samtidigt och inte bara jag. Då kände man sig plötsligt inte lika ensam längre.
Jag valde restaurang&livsmedelsprogrammet på Magnus Åbergsgymnasiet i Trollhättan, och det är nog bland det bästa valet jag gjort i mitt liv.
Man skapade nya vänskapsrelationer och allt kändes bättre. Iaf det mesta.. strax innan nian slutade så var jag med om ett enormt hjärtekross, som kostade ca 2,5 år av min gymnasietid innan jag kom över honom.. helt sjukt.. men jag klarade mig igenom gymnasiet med ganska bra betyg ändå, trots att jag mådde skit och grät så fort jag öppnade ytterdörren hemma fram tills jag somnade gråtandes med sminket rinnande ner för kinderna i flera månader.. har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv, och kommer nog aldrig göra det heller..

Jag behöver inte ta upp allt, men ni som följt mig sen 3 år tillbaka vet att jag fortfarande är arbetslös sen jag tog studenten 2014, men förhoppningsvis vänder även det snart också :)

Men som sagt, mycket har hänt under 7 år och även innan dess i mitt liv också, men idag mår jag, trots omständigheterna på vägen, bättre än vad jag någonsin har gjort, och har bättre självförtroende och självkänsla :) Jag är starkare än någonsin.