7 år.. exakt 7 hela år har gått idag sen jag flyttade från Åmål och mer eller mindre lämnade det bakom mig.. helt sjukt vad tiden har gått fort, och ännu mer sjukt hur mycket som har hänt sen dess..

När jag lämnade Åmål var jag 14,5 år. En omogen osäker tjej som inte riktigt visste vart hon stod på jorden.. saknade alla sina vänner i hemstaden, och började på ny kula.. ny miljö, nytt hem, ny skola, nya lärare och klasskamrater - ett helt nytt liv.. ett helt nytt liv som jag verkligen inte ville börja med.. Hade inget alls kvar kändes det som, mer än minnen.. fick jobba upp alla betyg igen.. försöka lära känna alla runt omkring mig för att lyckas skapa någon form av vänskapsrelation under nionde klass, den enda årskursen i grundskolan på ny ort..
Skolbuss till skolan var också helt nytt. Hade alltid haft antingen pappa som är taxichaufför som kunde skjutsa en till skolan, eller så hade man såpass nära att man gick till skolan, högst 3 km hade jag innan, och nu plötsligt 1,5 mil..
Jag skapade faktiskt åtminstone en vänskapsrelation med en tjej i min klass som jag fortfarande har kontakt med än idag, så helt sjukt att 7 år har gått som vänner!
Sen träffade jag 2 vänner som jag kände över nätet tidigare som jag aldrig hade träffat förut, och vi har också fortfarande kontakt än idag! :)

Året därpå blev ju lite enklare i alla fall - gymnasiet.
Där ALLA började på ny kula samtidigt och inte bara jag. Då kände man sig plötsligt inte lika ensam längre.
Jag valde restaurang&livsmedelsprogrammet på Magnus Åbergsgymnasiet i Trollhättan, och det är nog bland det bästa valet jag gjort i mitt liv.
Man skapade nya vänskapsrelationer och allt kändes bättre. Iaf det mesta.. strax innan nian slutade så var jag med om ett enormt hjärtekross, som kostade ca 2,5 år av min gymnasietid innan jag kom över honom.. helt sjukt.. men jag klarade mig igenom gymnasiet med ganska bra betyg ändå, trots att jag mådde skit och grät så fort jag öppnade ytterdörren hemma fram tills jag somnade gråtandes med sminket rinnande ner för kinderna i flera månader.. har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv, och kommer nog aldrig göra det heller..

Jag behöver inte ta upp allt, men ni som följt mig sen 3 år tillbaka vet att jag fortfarande är arbetslös sen jag tog studenten 2014, men förhoppningsvis vänder även det snart också :)

Men som sagt, mycket har hänt under 7 år och även innan dess i mitt liv också, men idag mår jag, trots omständigheterna på vägen, bättre än vad jag någonsin har gjort, och har bättre självförtroende och självkänsla :) Jag är starkare än någonsin.

Hej älskade läsare! 

Jag ber återigen om ursäkt för dålig uppdatering! Jag ska försöka förbättra bloggen snart, jag lovar! 

Det är bara det att jag har haft så mycket att göra i år och har gjort mycket, upplevt mycket osv, men har på det återigen råkat åka på en depression.. Har liksom trampat ner igen.. Och det är svårt för mig att ta mig upp, så just nu försöker jag få det att gå över av sig självt, och ta den tid det tar.. 

Det var många vänner jag förlorade kontakt med i juni/juli någonting, vilket också fick mig att bli ganska deprimerad.. Så mellan juni till oktober umgicks jag mestadels bara med pojkvännen och mamma.. Det var liksom ingen annan jag kunde prata med, så jag blev så deprimerad.. 

I oktober verkade det som att ALLA kom tillbaka på en och samma gång, som att dom inte ens varit borta? 

Sen blev det lite värre, redan i augusti, då jag började få mindre panikångestattacker, och de upptäckte jag när jag skulle övningsköra bil.. Det var riktigt jobbigt, men har bara haft typ 3 stycken panikångestattacker än så länge, så än så länge är det lugnt.. 

Sen blev det värre för att jag började tänka på en grej som gjorde mig nästan lika ledsen som jag senast var för ca 3 år sen.. Så jag har klarat mig i 3 år utan att må lika dåligt över det som jag gör nu.. 

Ni som har följt mig länge kanske vet vad jag talar om.. 

I alla fall.. Kan berätta kortfattat.. 

Jag hade en kärlek som var mer än allt på jorden för mig.. Min framtid, mitt hjärta och min ängel.. Jag trodde att vi alltid skulle hålla ihop, att med honom kunde jag klara allt.. Men jag sumpade det, gjorde ett misstag, och mitt hjärta slets i en miljon miljard bitar.. 

Jag blev ledsen för att jag idag tänker på hur bra han har det utan mig, medan jag själv inte känner att jag kommer någonvart.. 

2 månader efter att vi gjort slut så träffade han sin nuvarande tjej (rättare sagt nuvarande fru..), och de gifte sig för 3 år sen.. 

Att de gifte sig då vet jag, för att jag blev lite nyfiken för någon vecka sen på vart han bodde (orten kände jag till, men inte adressen.. vet att han bor ca 30 mil bortifrån mig.. ), så jag sökte upp hans namn och hittade hans frus blogg och såg hela bröllopet och dagen i detalj.. Och det gjorde så fruktansvärt ont i mig.. Som om hela hjärtat blev krossat igen, precis som det var för ca 4 år sen.. 

Jag vet att jag förmodligen aldrig kommer att komma över honom, eftersom han var en såpass stor del av mig.. Men jag försöker varje dag att lära mig att leva utan honom, men det är riktigt riktigt svårt.. 

Det låter så jävla löjligt att fortfarande efter snart 5,5 års tid (det var då vi gjorde slut och skiljdes åt för sista gången) fortfarande inte komma över sitt ex, men hade ni varit i mina kläder och känt precis samma sak för en av världens underbaraste killar, typ Guds ängel på jorden i mänsklig skepnad, så hade ni förstått hur jag känner och tänker.. 

Men jag vet i alla fall att jag aldrig kommer att glömma honom, för det går bara inte.. 

Jag börjar långsamt må lite bättre nu, så jag ska försöka ta tag i bloggandet igen så småningom.. Ska byta utseende på bloggen och förnya mer när jag har tid och hinner! Bland annat min header som jag lovade att jag skulle byta för flera månader sen.. 

Nu i november och december är det riktigt mycket att göra och planera, men ska försöka så gott jag kan! 

Sen kommer jag komma med en del överraskningar under tiden också! 

Eventuellt har jag funderat på att börja med Youtube, eftersom jag har en Youtube-kanal, men har dock bara lagt ut videos från konserter och min kattvideo, men tänkte lägga upp lite annat så småningom :) Har dock ingen kamera, så det lär kanske inte bli någon bra kvalitet, eftersom jag måste göra videos från min iPhone, men nånstans måste man ju börja! :) 

Har bara lite svårt med att komma på ett bra namn.. Än så länge heter jag TheLindisPindis, men jag funderar på något i stil med Moa Murderess namn, hennes ALTERNATIVA namn, eftersom jag är alternativ! (Mer info och fler bilder om min alternativa stil kommer också att komma upp så småningom när jag tar lite fler bilder och sånt!)

Än så länge har jag tänkt på Linda Liksom (säger väldigt mycket ordet "liksom" i verkligheten, så något sånt coolt udda namn hade man också kunnat ha!), eller Linda Lollipop (fullkomligt ÄLSKAR klubbor!) ^^ Linda Lollipop ligger nog längst upp på listan än så länge, haha! 

Men jag ska försöka ta tag i detta igen, för det är verkligen kul att skriva om sina dagarna, även om de flesta dagar nu för tiden som arbetslös inte innehåller särskilt mycket spännande eller roliga grejer.. Men då kan man ju blogga om annat i stället! 

I morgon ska jag upp riktigt tidigt för att åka hela vägen till Oskarshamn i Småland för att hälsa på en vän! Det ska bli riktigt kul! Har inte varit i Smålands djupa skogar och sköna dalar på 10 års tid nu! Så ser verkligen fram emot det! 

XOXOXO

Linda

Jag tänkte att detta inlägg skulle handla om HBTQ och dess innebörd, och vad det betyder för mig. 

Jag har alltid, så länge jag kan minnas sen dagis, känt att jag dras till både tjejer och killar, så när jag var 13 kom jag ut som bisexuell. 

Ordet bisexuell (förkortningen bi) fick jag för första gången höra när jag var ca 11-12, och då kändes det inte lika accepterande att komma ut som det - att man gillar båda. 

På den senaste tiden har jag dock börjat tänka efter lite.. 

Det finns en viss norm för vad som är manligt och kvinnligt - för de biologiska och juridiska könen, men när jag tänker efter har jag inte passat in i normen för en kvinna/tjej. Åtminstone inte helt och hållet. Jag har nog ärligt talat inte gjort det sen jag var liten överhuvudtaget, när jag tänker efter. Hade jag passat in helt eller för det mesta i normen för en kvinna/tjej hade jag förmodligen kallat mig för cisperson - som betyder på samma sida. Det är ett relativt nytt begrepp som används just för de som känner att de passar in i normen för kvinna respektive man. 

Det jag har börjat fundera på och tänka efter är om jag verkligen är bisexuell och identifierar mig som en kvinna..

För det finns ju fler könsidentiteter och läggningar.

Det jag har funderat på om jag är, är queer - dvs en person som inte vill tillhöra ett visst kön eller sexuell läggning, och pansexuell - dvs en person vars sexuella läggning inte bestäms av könen för fem öre, utan där själva personen på insidan räknas, inte hur de ser ut eller biologiskt/juridiskt kön. 

Queer har flera beskrivningar, men kortfattat är queer ett ord som beskriver en själv, oavsett hur man beskriver det. Det kan betyda olika för olika personer.  

Annars är queer ett sätt att visa att man tycker att heterosexualitet inte ska vara ett ideal i samhället, eller att tjejer och killar inte måste vara på olika sätt. (Källa: umo.se)

Queer stämmer in väldigt mycket på mig faktiskt, ärligt talat. För i vissa svängar har jag liksom känt mig som varken eller. 

Pansexuell är en lite mer utvecklad "version" (hur man nu ska kunna beskriva det) av bisexuell, bortsett från att är man bisexuell ser man så gott som bara 2 kön - män och kvinnor, och är man pansexuell räknas alla kön och icke-binära kön med, eftersom då är inte könet det aktuella, utan man faller för personen i fråga, personligheten. Och även det stämmer in väldigt mycket på mig, för jag faller för personen och personligheten mestadels och lägger könet, utseendet osv i andra hand. Lägger inte så mycket energi för att direkt bry mig något större hur partnern identifierar sig som (jag bryr mig, men, förstå mig på rätt sätt hur jag menar), för det spelar liksom ingen större roll för mig. 

Jag gick med för ca 1,5-2 år i en Facebook-grupp som heter Gay Of Sweden - en grupp för HBTQ-personer. Under dessa åren har jag fått höra fler historier och fler könsidentiteter och läggningar än vad jag kan räkna på fingrarna.. Jag har ju vetat ett bra tag att det finns många könsidentiteter, läggningar och uttryck, vissa nyare än andra, men att flera skulle stämma in på mig trodde jag nog aldrig. 

Cisperson och queer är de nyaste orden för mig, så jag försöker placera dem rätt innan jag skulle kunna kalla mig själv för queer, även fast jag känner att jag så gott som skulle kunna göra det redan nu.. 

En person på Gay Of Sweden hade delat ett videoklipp från Youtube med en grupp som kallar sig för Sthlm Panda, där 2 killar gick på en arbetsintervju hos samma arbetsgivare, en äldre man på ca 45-50 år, där den ena av dem var gay och den andra var heterosexuell, och, ja, hur det gick kan ni kolla på klippet nedan: 

Ta er gärna en titt och kolla på klippet på ca 4 min. 

Vad jag har att säga om det är att den sexuella läggningen eller könet ska inte behöva spela någon roll för ett arbete. Det som spelar någon roll är vad som står i ditt CV och personliga brev, erfarenheter i arbetslivet osv. 

Man ska heller inte för en arbetsintervju behöva vara rädd som HBTQ-person att öppna sig om sin läggning som killen i videon gör, för det ska inte spela någon roll, för det är inte det som avgör vem som är bäst lämpad för yrket eller inte. 

Jag kan förstå äldre människor som har problem med HBTQ, eftersom det var inte acceptabelt på deras tid när de var i sina ungdoms år. Det var heller inte lika vanligt. Jag menar, allt fler personer i vårt avlånga land kommer ut ur garderoben nu under 2010-talet, fler än vad vi kan räkna. Gay Of Sweden på Facebook innehåller just nu i skrivande stund 6675 personer, och det är bara en bråkdel av vad som finns i detta land. Det kanske inte alltid är lätt för äldre människor i den äldre generationen att förstå och acceptera, men det viktigaste är att RESPEKTERA att det faktiskt finns, och att man inte ska bli petad på grund av det, eftersom det är såpass vanligt. 

Det är alltid viktigt att respektera varandras könsidentiteter, läggningar och könsuttryck. Det är lika viktigt som att respektera allt annat hos en person. 

Jag har en hel del vänner som identifierar sig som det ena och det andra, både sina sexuella läggningar, könsidentiteter och könsuttryck. Och jag har alltid respekterat dem för de dem är. Och det tycker jag att andra ska göra också. Ta en titt runt omkring er och upptäck hur många det egentligen är omkring just er som bryter heteronormen. Det är förmodligen fler än vad ni tror.

Sist men inte minst reflekterar jag över om jag skulle identifiera mig som queer på grund av mitt könsuttryck. 

Mitt könsuttryck har inte alltid varit åt det kvinnliga hållet, enligt heteronormen för en kvinna. Där har jag också nästan mestadels stått och pekat åt annat håll än det kvinnliga eller manliga. Under hela mitt liv. Ta bara en sån enkel grej som när jag föddes. Både mamma och pappa ville ha en son, men de fick 2 döttrar - mig och min lillasyster. Och när jag föddes valde mamma mellan att inreda barnkammaren med rosa för en flicka eller blått för en pojke, men hon valde grönt, som bröt mot precis allt, framför allt heteronormen som annars hade sagt precis så - blått för pojkar och rosa för flickor. Så jag har växt upp med grönt som favoritfärg, rosa och blått kom allt eftersom, men annars har jag alltid älskat grönt sen vaggan i sängkammaren. 

Samma med smink, eftersom den kvinnliga heteronormen säger att man bör sminka sig som kvinna, men det behöver man ju inte. Jag sminkar mig ytterst sällan, kanske också för att jag inte har energin att göra det heller, men ah, jag hoppas att ni förstår vad jag menar.

Slutligen vill jag nog bara säga att ju mer jag läser om det och skriver om det, desto mer börjar jag bli säker på att jag skulle vilja könsidentifiera mig som queer, och pansexuell.

Så..

Jag antar att från och med nu går jag ut med att jag är queer och pansexuell. 

Jag vill verkligen att ni som inte respekterar eller accepterar HBTQ att öppna upp era hjärtan för världen, och se hur samhället förändras, och att det blir allt mer vanligt. 

Och till alla er HBTQ-personer - Stå på er! Våga ta för er och visa att ni är den ni är! Var stolta över er själva! Visa andra att ni är precis lika mänskliga som alla andra! Håll ihop, som en familj, för det är det vi är! En familj som vågar stå emot heteronormen och normer och allt! Vi sticker ut - vi är unika!  

Jag har under den senaste tiden fått lite inspiration och tankar om att berätta lite för er om mitt liv och min uppväxt.. Kan kanske inte berätta om allt öppet, men en hel del. 

Jag vet att många kommer att ha svårt att tro på det jag skriver längre ner (det är ett långt inlägg), men allt är 110% sant.

Så.. Vart ska man börja? 

Det finns väldigt många som bara vet en liten bråkdel av mig eller min uppväxt, eller mitt liv för den delen. 

Inte ens mina närmsta eller bästa vänner vet särskilt mycket. 

Men för mig gör det inget. 

För mig har alltid vännerna stått intill mig som stöttepelare ändå, ovetandes av vad jag har dolt bakom min mask, mitt leende och dörrarna in till mitt hem.. 

Jag skulle vilja tacka några av er, berätta hur mycket ni har betytt för mig genom mitt liv. För det betyder mer än vad ni kan ana att ni har stått intill mig så länge, trots att jag har varit annorlunda och haft min tunga börda. Det har alltid lättat för mig att kunna umgås med er, oavsett om vi har någon kontakt idag överhuvudtaget eller inte. Tyvärr har jag tappat kontakt med väldigt många, men ni har varit en del av mig på min resa genom mina tuffaste år, och fortsätter vara en del av mig på resan mot framtiden, i mina tankar och mitt minne. 

Men skulle vilja tacka de allra viktigaste som har stått mig närmast mer personligt: 

- Ted, min bästa killkompis, först och främst vill jag tacka dig, för att ha stått vid min sida i 10 år, även om det är via nätet, och trots allt har vi lyckats träffas en gång i verkligheten 2015, och det blir allt fler gånger. Jag har alltid kunnat vända mig till dig när jag inte har mått bra, och du var den första som fick veta en hel del saker, så du vet ärligt talat mest om mitt liv av alla nära vänner jag har och har haft. Tack finaste du <3 

- Alexandra, har känt dig sen dagis, vi har haft så sjuka stunder och minnen, du var den som väckte min spontana sida till liv, och det betyder mer för mig än vad du anar, så mycket vi har gjort och gått igenom, och du har alltid kunnat ha min axel att gråta på, precis som du har gjort när vi var mindre. Jag vet långt ifrån allt du har gått igenom heller, men jag vet en del, men jag finns fortfarande här om du behöver mig, det vet du, du är en av de starkaste jag känner <3 Tack så sjukt mycket för alla minnen vi har fått tillsammans, det bär jag med mig genom resten av mitt liv <3 

- Pamela, sen sjuan har vi varit bästa vänner, och trots att vi har glidit isär en del så finns du självklart kvar i mina minnen och tankar för evigt. Minns så väl den första dagen jag träffade dig, halva femte klass hade gått, jag såg dig direkt, såg dig för den du var och jag såg direkt att vi skulle få en riktigt stark vänskap. Vi delar en hel del minnen, och mer vill jag att det ska bli, oavsett hur svårt det är, så ska vi lyckas, för ingenting är omöjligt. Jag känner till en del av det du har gått igenom, och även om jag inte vet hur allt känns så kan jag tänka mig det, och jag vet att det är tufft, men trots det så vill jag att du ska veta att du har mitt fulla stöd ändå, och jag vill att du ska veta att du är en av de absolut starkaste jag känner, och jag vet att du kan klara allt <3 Tack så otroligt mycket för alla minnen vi har fått dela tillsammans, det betyder verkligen otroligt mycket, och jag kommer att bära med mig våra minnen föralltid <3 

Det finns fler jag vill tacka enskilt och personligt, men känslorna tar övertag.. Vill bara att ni, och alla andra vänner jag har lärt känna genom livet ska veta att just ni har funnits vid min sida betyder mer än vad ni kan ana. Nu kommer ni så småningom allt eftersom få veta vad som har dolts bakom min mask. 

Trots att ni inte har vetat så särskilt mycket har jag i stället byggt upp en mask och lärt mig att dölja det för att hjälpa er i stället, eftersom jag bryr mig mer om andra än vad jag bryr mig om mig själv, även om det känns skönt även för mig att lätta mitt hjärta. 
Jag har känt att det inte har funnits särskilt många som har lyssnat på mig eller hur jag har mått och så vidare, därför har jag hellre lyssnat på vad ni har haft att säga om hur ni har mått. Och på grund av att jag har känt så så har jag helt enkelt lärt mig att dölja det som tynger mig mest. 

Under så gott som hela 2000-talet, förutom stunderna med mina vänner och få andra roliga händelser ända fram tills i år, 2016, så har jag mått skit. Hemskt. Just på grund av framför allt uppväxten och mellan jag var ca 5 till 15, som var de allra värsta åren. 

Kortfattat har jag gått igenom vissa saker som inget barn ska behöva uppleva.. Gjort saker som inget barn ska behöva göra heller.. 

När jag gick i lågstadiet och mellanstadiet var jag en riktig vilde, mestadels.. Bråkade med allt och alla.. Lärare, skolkurator, skolsyster, hamnade till och med hos rektorn några gånger.. Det är svårt att tro idag, eftersom jag mestadels är relativt lugn och glad för det mesta. 

Jag slogs, jag skulle kunna jämföra mig med att jag var lika vild som en del killar som gick i skolan som lärarna hade problem med. Så jag var med andra ord ett riktigt problembarn.. Att som tjej få känslan av att vara lika vild som killarna, som var både äldre och större än mig, som också slogs lite grann, och jämföra mig med dom, känns riktigt illa.. 

Jag slog lärare, dom drog tag i mig, försökte få mig att lugna mig, jag var helt hysterisk, viftade med armar och ben omkring mig, skrek åt lärarna att dom skulle dö, skrek att "jag ska döda dig en vacker dag".. Vet inte ens hur många lärare jag kan räkna upp som jag har bråkat med eller skrikit åt, men jag kan i alla fall inte räkna dem på alla mina fingrar, för det är mer än så.. Jag hatade lärare på den tiden.. Idag sitter jag bara och ångrar det.. 

Det kändes som att jag var den enda tjejen på skolan som lärarna hade problem med.. 

Jag har ingen aning om någon av mina vänner ens lade märke till hur jag betedde mig på den tiden, så jag skäms verkligen för mitt dåvarande beteende..

Och detta skedde nog så gott som varannan vecka under ett x antal år av de 6 första åren i skolan.. Så det blev min vardag i skolan mer eller mindre..  

Om jag hade en chans att få träffa lärarna igen som jag har slagit och bråkat med hade jag bett om ursäkt, även om det är oförlåtligt. Jag kan ju säga så mycket som så att jag knappt har sett dom sen jag gick i sexan, vilket är nu 8 år sen. 

Orkar inte skriva så mycket mer just nu eftersom känslorna tar övertag, men vill bara säga att var snäll mot era medmänniskor och ta hand om varandra, ställ upp för era vänner, lyssna på varandra, ge ett stöd till varandra, för det är viktigt  

Nu har jag seriöst snart fått nog.. Orkar snart inte mer.. 

Det är inget speciellt, men jag har tänkt mycket nu under dagen och så, och har kommit fram till att jag snart har fått nog av västsverige, där man ändå är uppväxt och har de flesta minnena och vännerna och allt.. Men jag orkar seriöst inte längre.. Jag vill upptäcka nytt, flytta till en annan plats i landet och börja om på nytt.. Lära känna nya människor, upptäcka nya platser och gator osv.. 

Det värsta av allt är ju att man inte har råd så länge man är arbetslös.. Men ska fan se till att fixa grejer nu.. Har liksom en tvåårsplan nu på olika grejer som jag vill fixa, och tandställning och ett jobb är de första och största prioriteringarna.. Har några tusen på sparkontot, men det räcker ju inte särskilt långt.. Har liksom ändå sparat nu i 1,5 år, men fortfarande kommer jag ingenstans på det typ.. Men jag ska kämpa.. ska fan inte ge upp! Vill härifrån nu, gärna i år redan, om det går! 

Jag har inte tröttnat på mina nära vänner, absolut inte! Samma med stamkrogen Backstage i Trollhättan och annat, men är trött på området liksom.. Gå på samma gator man länge har gått på, att varje dag påminnas om olika saker man helst vill glömma.. Att varje dag behöva bli påmind av saker som har hänt, personer man saknar som man har lärt känna genom livet är riktigt jobbigt och tufft.. Att veta att man aldrig kommer att träffa några av dom igen, trots att dom en gång har befunnit sig i mitt sovrum (framför allt en saknad person..), och i huset överhuvudtaget.. Det är jättejobbigt.. Har redan kämpat här nu i nära på 5 år inom ett par månader.. Jag avskyr Grästorp, och har alltid gjort, och kommer alltid att göra.. Det är en liten håla.. Jag bytte liksom ner mig från en trevlig mysig småstad till ett jävla litet samhälle.. Vill byta upp mig, så snart som möjligt, igen.. 

Jag avskyr inte alla jag har lärt känna från Grästorp, absolut inte, men det jag hatar är att bo på landet, långt från stan och civilisationen, att hela tiden få göra upp om sovplats i eller i närheten av Trollhättan, eller om mamma eller min styvpappa ska hämta mig efter krogen mitt i natten för att bussarna slutat gå för flera timmar sedan.. Jag är så jävla trött på det.. 

Vill ha nära till allt, vill att bussarna ska kunna gå så gott som 24/7, för det är dom jag liksom lever på.. Bussar och tåg är mitt öde typ, haha.. Nej men om inte dom går så tar jag mig inte någonstans, och kan inte göra någonting.. Så det mesta hänger på det.. 

Jag har alltid varit sån sen jag var riktigt liten att jag vill upptäcka nytt, smaka nya maträtter, gå på gator jag aldrig har gått på innan för att se vart de leder, testa nytt, träffa nya människor och gärna vara lite busig som jag var när jag var runt 10-11 år gammal, haha.. Nej men i alla fall, jag har alltid varit sån, och jag vill fortsätta med det, därför vill jag härifrån så snart som möjligt när jag inte ens trivs här eller trivdes här från första början för 5,5 år sedan.. 

Jag har lätt att fastna i rutiner, men vill gärna ändra på dom också ibland.. 

Ibland vill jag bara ta de pengarna jag har, packa en resväska med välbehövliga grejer, sen bara boka en tågbiljett och åka långt långt långt bort.. Sen ännu en tågbiljett mot någon annan destination, någon stad jag länge har velat besöka, både norr och söder och öst i Sverige.. Utan att ens ha ett slutdatum när jag vill komma hem igen, och utan att ha en slutstation heller.. Bara åka nånstans.. Långt bort.. 

Bild över en del av Åmål, taget från Kungsberget. 

Love // Linda

I morse gick jag upp kl 10 för att äta och duscha innan jag skulle iväg till tandhygienisten.
Gick väll helt okej där, men ja. Har ju aldrig gillat tandläkare särskilt mycket, har tandläkarskräck.. Men för att vara jag och mina tänder har de överlevt otroligt mycket och länge ändå! Jag har, sen typ 11 års ålder, typ alltid slarvat med tandborstningen, och detta är något jag skäms för, men ändå står för. Det är väll en av mina hemligheter skulle jag vilja säga, så därför sätter jag detta inlägget under "Hemligheter".
Men däremot har jag alltid varit en riktigt aktiv tuggummituggare, så det är nog det som har gjort att mina tänder ändå har överlevt (förutom en gång när jag var 14 när jag lagade 2 hål på en och samma gång), och jag tuggar framför allt Extra! Så man skulle väll kunna säga att jag är ett levande bevis på att Extra är ett riktigt bra komplement till tandborstning och som stärker mot karies! Haha!

Sen kom jag hem och satte igång med att städa mitt rum, och är snart klar, det finns lite detaljer kvar och så bara, men jag bytte sängkläder och dammsög golvet osv. Men tog en paus på ca 3 timmar nu, men fortsätter sen!

Bjuder på en bild av min slarvigt nybäddade säng!


Hoppas att ni har haft en fin tisdag!


Love // Linda