Jag har under den senaste tiden fått lite inspiration och tankar om att berätta lite för er om mitt liv och min uppväxt.. Kan kanske inte berätta om allt öppet, men en hel del. 

Jag vet att många kommer att ha svårt att tro på det jag skriver längre ner (det är ett långt inlägg), men allt är 110% sant.

Så.. Vart ska man börja? 

Det finns väldigt många som bara vet en liten bråkdel av mig eller min uppväxt, eller mitt liv för den delen. 

Inte ens mina närmsta eller bästa vänner vet särskilt mycket. 

Men för mig gör det inget. 

För mig har alltid vännerna stått intill mig som stöttepelare ändå, ovetandes av vad jag har dolt bakom min mask, mitt leende och dörrarna in till mitt hem.. 

Jag skulle vilja tacka några av er, berätta hur mycket ni har betytt för mig genom mitt liv. För det betyder mer än vad ni kan ana att ni har stått intill mig så länge, trots att jag har varit annorlunda och haft min tunga börda. Det har alltid lättat för mig att kunna umgås med er, oavsett om vi har någon kontakt idag överhuvudtaget eller inte. Tyvärr har jag tappat kontakt med väldigt många, men ni har varit en del av mig på min resa genom mina tuffaste år, och fortsätter vara en del av mig på resan mot framtiden, i mina tankar och mitt minne. 

Men skulle vilja tacka de allra viktigaste som har stått mig närmast mer personligt: 

- Ted, min bästa killkompis, först och främst vill jag tacka dig, för att ha stått vid min sida i 10 år, även om det är via nätet, och trots allt har vi lyckats träffas en gång i verkligheten 2015, och det blir allt fler gånger. Jag har alltid kunnat vända mig till dig när jag inte har mått bra, och du var den första som fick veta en hel del saker, så du vet ärligt talat mest om mitt liv av alla nära vänner jag har och har haft. Tack finaste du <3 

- Alexandra, har känt dig sen dagis, vi har haft så sjuka stunder och minnen, du var den som väckte min spontana sida till liv, och det betyder mer för mig än vad du anar, så mycket vi har gjort och gått igenom, och du har alltid kunnat ha min axel att gråta på, precis som du har gjort när vi var mindre. Jag vet långt ifrån allt du har gått igenom heller, men jag vet en del, men jag finns fortfarande här om du behöver mig, det vet du, du är en av de starkaste jag känner <3 Tack så sjukt mycket för alla minnen vi har fått tillsammans, det bär jag med mig genom resten av mitt liv <3 

- Pamela, sen sjuan har vi varit bästa vänner, och trots att vi har glidit isär en del så finns du självklart kvar i mina minnen och tankar för evigt. Minns så väl den första dagen jag träffade dig, halva femte klass hade gått, jag såg dig direkt, såg dig för den du var och jag såg direkt att vi skulle få en riktigt stark vänskap. Vi delar en hel del minnen, och mer vill jag att det ska bli, oavsett hur svårt det är, så ska vi lyckas, för ingenting är omöjligt. Jag känner till en del av det du har gått igenom, och även om jag inte vet hur allt känns så kan jag tänka mig det, och jag vet att det är tufft, men trots det så vill jag att du ska veta att du har mitt fulla stöd ändå, och jag vill att du ska veta att du är en av de absolut starkaste jag känner, och jag vet att du kan klara allt <3 Tack så otroligt mycket för alla minnen vi har fått dela tillsammans, det betyder verkligen otroligt mycket, och jag kommer att bära med mig våra minnen föralltid <3 

Det finns fler jag vill tacka enskilt och personligt, men känslorna tar övertag.. Vill bara att ni, och alla andra vänner jag har lärt känna genom livet ska veta att just ni har funnits vid min sida betyder mer än vad ni kan ana. Nu kommer ni så småningom allt eftersom få veta vad som har dolts bakom min mask. 

Trots att ni inte har vetat så särskilt mycket har jag i stället byggt upp en mask och lärt mig att dölja det för att hjälpa er i stället, eftersom jag bryr mig mer om andra än vad jag bryr mig om mig själv, även om det känns skönt även för mig att lätta mitt hjärta. 
Jag har känt att det inte har funnits särskilt många som har lyssnat på mig eller hur jag har mått och så vidare, därför har jag hellre lyssnat på vad ni har haft att säga om hur ni har mått. Och på grund av att jag har känt så så har jag helt enkelt lärt mig att dölja det som tynger mig mest. 

Under så gott som hela 2000-talet, förutom stunderna med mina vänner och få andra roliga händelser ända fram tills i år, 2016, så har jag mått skit. Hemskt. Just på grund av framför allt uppväxten och mellan jag var ca 5 till 15, som var de allra värsta åren. 

Kortfattat har jag gått igenom vissa saker som inget barn ska behöva uppleva.. Gjort saker som inget barn ska behöva göra heller.. 

När jag gick i lågstadiet och mellanstadiet var jag en riktig vilde, mestadels.. Bråkade med allt och alla.. Lärare, skolkurator, skolsyster, hamnade till och med hos rektorn några gånger.. Det är svårt att tro idag, eftersom jag mestadels är relativt lugn och glad för det mesta. 

Jag slogs, jag skulle kunna jämföra mig med att jag var lika vild som en del killar som gick i skolan som lärarna hade problem med. Så jag var med andra ord ett riktigt problembarn.. Att som tjej få känslan av att vara lika vild som killarna, som var både äldre och större än mig, som också slogs lite grann, och jämföra mig med dom, känns riktigt illa.. 

Jag slog lärare, dom drog tag i mig, försökte få mig att lugna mig, jag var helt hysterisk, viftade med armar och ben omkring mig, skrek åt lärarna att dom skulle dö, skrek att "jag ska döda dig en vacker dag".. Vet inte ens hur många lärare jag kan räkna upp som jag har bråkat med eller skrikit åt, men jag kan i alla fall inte räkna dem på alla mina fingrar, för det är mer än så.. Jag hatade lärare på den tiden.. Idag sitter jag bara och ångrar det.. 

Det kändes som att jag var den enda tjejen på skolan som lärarna hade problem med.. 

Jag har ingen aning om någon av mina vänner ens lade märke till hur jag betedde mig på den tiden, så jag skäms verkligen för mitt dåvarande beteende..

Och detta skedde nog så gott som varannan vecka under ett x antal år av de 6 första åren i skolan.. Så det blev min vardag i skolan mer eller mindre..  

Om jag hade en chans att få träffa lärarna igen som jag har slagit och bråkat med hade jag bett om ursäkt, även om det är oförlåtligt. Jag kan ju säga så mycket som så att jag knappt har sett dom sen jag gick i sexan, vilket är nu 8 år sen. 

Orkar inte skriva så mycket mer just nu eftersom känslorna tar övertag, men vill bara säga att var snäll mot era medmänniskor och ta hand om varandra, ställ upp för era vänner, lyssna på varandra, ge ett stöd till varandra, för det är viktigt